Det som är inuti oss.
Att jag åker till min avrättning, som ett får på slakt. Trots känslan åker jag. För känslan är inte logisk. Jag funderar på hur den kan existera men framför allt, varför.
Jag vill inte ha spekulationer, jag ville bara blotta mig och komma ihåg känslan. Nu när jag är lycklig blir den som ett enda stort frågetecken, det här är något återkommande.
Jag funderar på varför jag skriver vissa saker, vad är funktionen. Bloggen är min, jag skriver för min skull förstås, ni är få som läser den. En dag kan det vara på något annat sätt, men just nu är ni ganska få. Ni som läser, några utav er är riktigt viktiga för mig. Det är så det är. Jag räknar med att ni redan känner mig och att det inte är mycket som jag skriver som förvånar er.
Först tänkte jag skriva att ni förlåter mig allt, men så klart ni inte kan, ni är säkert överseende med mycket. För ni vet att jag är mer än det här.
Ibland funderar jag kring olika saker, egenskaper. Ni vet Dumbledore säger till Newt, det jag tycker om med dig är att du gör det som är rätt oavsett konsekvenserna. Jag vill vara sådan, det är viktigt för mig att jag är sådan. Där är min strävan.
Det är fredag, jag är hemma med axeln sista dagen. Den är inte bra men jag tar inte hänsyn till den, jag vägrar. Jag äter diklofenak morgon och kväll, jag använder den som vanligt, men jag bär inte tungt med den, jag använder vänster lite mer än höger. Jag vilar mitt på dagen. Jag hoppas den ska fungera normalt, riktigt snart.
Ta hand om er.
Glöm inte bort, att det här är livet, och just nu är det enda vi kan ta för givet.
Följer ni med ner i djupet.
En låt som tog mig tillbaka till tiden då vi inte ville leva. Längtan till att inte behöva tillhöra livet. Som döden när han bjuder upp till dans, man tar hans hand och låter honom föra, vi blundar och följer. Vet ni käslan?
Jag åldras, det är bättre än alternativet. Om jag dör nu är det okej, jag vill inte dö nu. I mina tankar just nu kommer jag ihåg känslan av att inte höra till, behovet av att inte ens tillhöra samma art som er. Jag funderar på att jag dör ensam och som en ganska vidrig person. Jo, jag vet, jag är bra. Jag är blodgivare och jag försöker göra gott. Men för mig räcker inte det, det spelar ingen roll vad ni tycker. Era tankar skulle bara vara ett bevis för hur duktig jag är i popularitetstävlingen. Jag vill att ni tycker om mig.
Jag älskar livet, det är sol ute, det är en vacker höstdag, jag är förälskad. Mina barn älskar mig, de är bra personer.
Idag är det min dag. Min dag, Hjalmar Bergmans och Victoria Silverstedts. Grattis på oss!
Jag ska köpa en gräddtårta med jordgubbar på, jag ska köpa läsk.
Det blir kyckling idag, musiken är på, tvättmaskinen också. Livet är okomplicerat.
Jag menar, varför berättar jag inte för människor när de gör illa mig. Varför vill jag skona dem, eller vill jag inte erkänna att jag kan skadas. Det är ett upprepat beteende som jag reflekterar över nu, när min axel gör ont.
Nu inser jag. Jag vägrar skuldbelägga, jag tar ansvar.
För den som ger sig in i leken, får leken tåla.
Jag är klar med kul judo eller vänta, jag är klar med kul karate förstås.
Livet är bra.
Och ni ger mig stjärnorna.
Har vi en deal?
Ibland är ord bara ord och handlig är allt.
När vi skriver ord och ger dem till någon annan förvandlas orden och blir till en innebörd, något skapas. Det kanske bara är så när man kommunicerar ärligt och uppriktigt. För att förutsättningen är att man ställer sig bakom orden och inte backar. Jag backar inte. Jag tar människor på orden och rent mentalt kräver jag deras ansvar, att de står för vad de säger. Jag vet att det inte är så enkelt, men jag behöver ha ramar, så jag använder dem jag får.
Jag är lite trött, men jag kommer bli tröttare och även piggare. Det är den 6 september, en fredag, och jag älskar livet.
Ibland inser jag att jag håller inne med information för att förenkla.
Allt är inte gröna skogar och ängar fulla med blomster. Vi har även den gråa asfalten, jag tror jag ibland är tyst för att inte bli dömd. Det är få som äger rätt att döma mig, och det fick mig reflektera om det ens finns någon.
Mamma, du har skapat mig, du har gjort mig så här, jag är tacksam över det. Jag tycker om att vi är så här. Jag ska försöka skaffa mig rätt verktyg och bättre förutsättningar.
Vi vänder blad och kommer till konkreta händelser. En bra helg lider mot sitt slut, Martijn har åkt hem, barnen har kommit, vi har ätit. Linnea var jättetrött och sover redan djupt. För mig blir det en lugn kväll till Games of thrones.
Jag älskar livet, förstås.
Mycket och de som tänker för lite, de ligger i riskzonen. Anette, du sa att jag skulle säga till dig om jag behövde prata om de grekiska hjältarnas tillkortakommanden.
Du vet att jag tror inställningen är allt, att vi ibland bara kan justera oss själva efter behov. Så vi agerar och reagerar på ett konstruktivt sätt, som för oss framåt, som gynnar vårat inre och skapar den trygghet inom oss som får våra läppar att le. Jag tror det är kedjereaktioner, så det gäller bara att välta den första dominobrickan med kärlek, trygghet och omtanke. Unna våra medresenärer allt. Visst gör vi, vi unnar dem allt.
Nu när jag pratar med dig Anette, för det är det jag gör. Så minns jag även den röda tråden i Mästaren och Margarita, den största synden är feghet.
Vi är inga fegisar, så vi höjer musiken och slappnar av..
Som en saga.
Det var en gång en skog och en vilsen människa, hon var inte så bekymrad över småstigar, eller att skogen var tät, för hon såg solen, och blommor. Hon var inte rädd för björnar eller vargar, hon var lite rädd för mörkret. Hur som helst överlevde hon mörkret. Hon såg ibland människor men det blev inget möte, de gick på andra stigar. Hon var ensam.
En dag kom en människa i hennes väg med skratt och värme. De möttes, kommunicerade och sedan fortsatte de vägen framåt, tillsammans.
Snipp, snapp, snut, nu var sagan slut.
Morgonkaffe och Rihanna med bara några timmars sömn och kroppen rör sig i takt.
12 augusti, en måndag. Klara har namnsdag, Klara Hitler fyller 169 år. Kerstin Thorvall fyller år och Mark Knopfler. Jag beundrar Kerstin Thorvall, hon är död, men på vissa sätt lever hon. Kleopatra fyller död, 2049 år som död, då är man på vissa sätt nästan odödlig.
Turn you face towards the sun, let the shadows fall behind you. Det är precis så vi gör. Vi människor har olika saker i livet som har förmåga att dra ner oss, det gäller att vara starkare än dem, och kunna sparka dem i magen, resa sig upp och inte tappa fokus. Håller ni med?
Fortsätta vara huvudpersonen i ditt i eget liv, inte låta någon annan säga vad du ska göra eller känna, följa sina egna prioriteringar. Det känns ibland som om det är få som har den problematiken, det känns som de flesta ser till sina egna behov och skiter fullständigt i andras. Det gör mig lite trött ibland, men även är det något som gör mig stark, vetskapen om att jag måste sparka er i magen och gå min egen väg, samtidigt som jag måste fortsätta vara den jag vill vara och försöka hjälpa er upp. Missförstå mig inte, jag bryr mig. Däremot tar jag inte ert ansvar, ert liv är inte på något sätt mitt ansvar.
Idag kommer min kollega tillbaka, det blir trevligt. Men mer än trevligt är att jag sticker iväg igen på onsdag, jag är ledig torsdag och fredag. Det är karate och intervju på tisdag. Livet är okomplicerat, men ni kommer ihåg, jag tror aldrig jag skulle definiera livet som komplicerat, det spelar ingen roll hur pyssligt det blir.
Ta hand om er, fortsätt lev.
Jag som var starkare än vulkaner och naturkatastrofer har blivit starkare, för nu är det inte bara att jag står pall allt, jag kan utföra stordåd och jag är odödlig. Min överlevnadsinstinkt har tiotusentals dubblats och mer på grund av att jag träffat någon, det är känslor som virvlar runt i mig och får mig lycklig. När jag känner mig så här kaxig och välmående och uttrycker det för er, så kommer en svag tanke i bakhuvudet och ifrågasätter, som en viskning, men vi tar inte hänsyn till det, vi njuter av den här känslan och låter den tar plats, vi tar livet som det kommer.
Mer positivt? Jag har kommit igång med träningen på riktigt och kroppen anpassar sig och jag trivs. Jag vill ha mer. Jag är fåfäng, och jag har lite kvar, men det har blivit bättre, nästan snyggt. Jag har bestämt mig för att sätta igång med kickboxningen igen när det blir tid över, det är bra komplement.
Er önskar jag livet, och jag önskar att ni ser solen, även om den skyms av moln, för den lyser skinande klart.
Livspartiklar 