Mer än överlevde

Det var fantastisk, häftigt och underbart – att flyga, falla långsamt – en varm sommardag. Jag älskar livet.

Lördag och söndag

Familjejudo med döttrarna, de är fina, bäst. Självständiga, ödmjuka, förnuftiga, intelligenta, energiska, glada, sötare än socker och mina, vi är kött och blod. Mina fina alien-döttrar.

På lördags kvällen spelade vi spel, med godis, chips och ostbågar. Jag kompenserar mina till-korta-kommanden. När klockan närmade 24 var jag för trött och besökte mina drömmar efter en kvällspromenad.

Söndag, städades och tvättades, mamma kom, vi fikade, hon passade Linnea medans jag, jonathan och nina tittade på Besynnerliga djur grimevalds brott på Heron City. Bra film. Pizza till middag.

Nu är det stilla här, det är snart sömn och jag är dödstrött. Vackra drömmar.

Välkommet besök

Helt plötsligt dök Kjell upp i drömmen, jag var på landet, jag tror mamma bodde i huset permanent med katter. Jag var på tomten och Kjell dök upp med mammas små hundar, han kom gåendes in på tomten. Jag blev förvånad och glad eftersom jag visste att han var död och att jag inte träffat honom sedan han levde.  Jag kommer inte riktigt ihåg hur han kommenterade det men det var med ett beklagligt konstaterade, samlat och lite torrt. Så som han var genom livet, samlad och konstanteranden. I drömmen pratade vi om det här med att dö, han tyckte också det var något dumt att dö just då. Jag kommer ihåg att han nämnde hur det kändes när han insåg att han dör. Han lät missnöjd, men förstås ingen drama, inga känslor, bara konstanteranden, sakligt.

Han var precis som vanligt, fast mer som de dagarna han var lite uppåt nästan lättsam. Som om han också tyckte det var roligt att se oss.

Jag vill inte glömma den här drömmen, på något sätt känns det här fejkade ”minnet” superviktigt.

En annan känsla, är det här en undermedveten förvarning, men om vad?

Ska jag dö snart?

Inte censurera oss

Jag gör det ofta för att vara en bättre människa, men jag kan visa upp vem jag är. Jag gör det idag.

Idag kändes det okej att dö, det kändes bra som något positivt när jag gick från affären hem till mina fina barn som jag älskar mer än livet. Jag känner mig till och från avstängd och trött. Som en sten. Det är med viss likgiltighet jag vet att jag orkar allt, jag är en orkan, men avvaktande. Åskådare som väntar.

Jag tänker på att två nakna kroppar ihopslingrade som två ormar. Det känns som att det är det som kan få mig levande igen. Känslor, mjuka och innerliga. Närhet.

Jag sätter på musik och blir manipulerad av tonerna, blir levande och lycklig. Imorgon.

Nu är det sömn, god natt underbara människor och monster.

Dividera med nollor

Det är ett matematiskt uttryck min mor använde när jag var liten för att man inte ska ödsla energi på människor som inte följer logiska resonemang.

Varför gör jag det, varför umgås jag med människor som suger min energi ifrån mig med idioti. Varför gör jag det emot mig själv, varför klipper jag inte bara. Obegripligt.

Jag fick ett meddelande att det är ont om blod, när det gäller min blodgrupp, så jag ska ge blod, trots kul träning och begränsad näringstillförsel. Jag åker och ger blod för jag vill göra världen bättre, på alla sätt jag kan. Det kan vara så att jag räddar livet på någon mördare, pedofil, någon tiggare eller annan mindre god skattebetalare. Jag bjuder på det.

Jag ska vara tyst nu, för ni har inte förtjänat min galla, men ett tips till er från mig.

Diskutera inte med folk som gör er arga, utan andas, ryck på axlarna och låtsas att de inte finns.

.

 

Våga se verkligheten

Facebook av alla ställen. Tre foton på döda, sönderdemolerade bebisar, de var under året. De var relativa närbilder, vi såg ansikten, den mulliga kroppsformen som 8 månaders vanliga levande bebisar har. Fast dessa var tydligt döda, ett utav bebisarna saknade delar ur mellangärdet och benen var nog inte kvar. Texten till bilderna var ”jag kan inte tänka mig att folk inte vet vad som sker i Burma”. Jag stängde ner fb, jag vill inte att 8 månaders bebisar dör så, slaktade. De har gjort det, det är säkert fler i andra åldrar. Även fast första reaktionen är att blunda och vända bort blicken, är det inte det vi ska göra. Vi ska våga se verkligheten. Än en gång kommer jag att tänka på en fras i boken bröderna lejonhjärta, att inte vara en liten lort.

Det är tillfällen som dessa som jag hatar mänskligheten. Människor kan vara fruktansvärda men jag vill inte att de är det mot små barn. Inte mot barn.

Lejonhona?

Kom karma, kom

Tänker jag och känner mig som häxan i Hans och Greta.

Det är dags för ödmjukhet. Jag ber om syndernas förlåtelse.

Förlåt för att jag är, att jag envisas med att leva, andas och tänka.

Ni vet att min strävan efter rätt finns för att skapa balans till mina sämre egenskaper. Jag försöker rättfärdiga min egen existens, förlåt för att jag inte kan bättre.

Förlåt för att jag ibland påverkar människor negativt, förlåt för att jag gör illa människor som jag absolut inte vill göra illa.

Förlåt för att jag är människa, för att jag inte kan älska mänskligheten, även fast jag försöker så försöker jag nog inte tillräckligt. Förlåt för mitt förakt och min mänsklighet.

Jag ber om ursäkt för min egensinnighet, för att jag krossar illusioner, för att jag inte ens kan ljuga för dem jag älskar, inte ens för deras skull. Förlåt mig för min präktighet.

Sist men inte minst, ber jag om ursäkt för min oförmåga till ånger.

Ja, jag ger mig syndernas förlåtelse…

Kom karma, kom.

Ny dag, jag tror det är onsdag

Mår bättre än jag förtjänar, tänker jag och ler, jag vet inte alls vad jag förtjänar.

Jag förtjänar allt. Alla mardrömmar och olyckor, all kärlek och respekt. Jag känner mig som en orkan, men inte med några värderingar.

Jag är bara jag 🙂

Återkommer!

 

När man vill kommunicera

Med små bokstäver, man vill bara berätta, utan att nån direkt lyssnar. Vet ni känslan?

Bara få ut det, som en bikt.

Min son åkte hem idag, det känns lite konstigt att när han åker hem åker han bort. 58 mil bort. Jag tackade för att han kom, att han är välkommen när helst han vill, han behöver bara säga till så ordnar jag biljett. Jag tog inte ögonkontakt, för ögonen var berörda.

Vi är inte så bra på sånt, eller inte jag i alla fall. Jag sa att han skulle hälsa till kärleken, att han skulle ha det allra bäst och att vi ses i sommar om inte innan.

Jag grät inte, inte alls men det kändes vemodigt och blött inuti, leendet nådde inte riktigt ögonen, men jag vet att han märkte att jag uppskattar honom, älskar honom. För länge sedan frågade någon om min barndom om jag hade blivit älskad, jag kommer ihåg att jag berättade att det inte behövdes sägas för det genomsyrades, det var en tydlig självklarhet. Jag kände mig älskad.

Nu är jag på väg till min mamma.

Det är lördag, det är vinter…

blundar

Jag vill höra stillheten.

Det finns en människa som gör mig mjuk, som får mig att stilla mig.
Som är balsam för själen.

Jag är lösningsorienterad, min prioritering är stenhård, men jag är inte stenhård, jag är just nu en sparv, trots att jag försöker vara höken. Jag är en lejonhona. Ett monster. Ibland glömmer jag det, nu kommer jag ihåg det. Jag är ett monster. En insekt. Jag vet inte om jag vill vara det längre.

Jag behöver nog den där människan som gör mig mjuk, som är balsam för själen.

Min mamma sa för några år sedan något om rastlösheten, hon nämnde mig och någon mer av hennes döttrar. Ibland tänker jag på det där, vad det egentligen är och om det verkligen är så. Jag vet att det kan bli så av att någon säger det, att man ger det ett namn som den tar sig an.

Som en självuppfyllande profetia.

Sussie sa till mig, att det gäller att hitta rätt, det lät som om det var ungefär som samma sak som att hitta hem. Och ur det perspektivet vill jag hitta hem. Jag har hittat hem, men nyckeln är inte min, jag har den inte, inte än, kanske senare.

Det är inte kört.