Nytt kapitel

Som en saga.

Det var en gång en skog och en vilsen människa, hon var inte så bekymrad över småstigar, eller att skogen var tät, för hon såg solen, och blommor.  Hon var inte rädd för björnar eller vargar, hon var lite rädd för mörkret. Hur som helst överlevde hon mörkret. Hon såg ibland människor men det blev inget möte, de gick på andra stigar. Hon var ensam.

En dag kom en människa i hennes väg med skratt och värme. De möttes, kommunicerade och sedan fortsatte de vägen framåt, tillsammans.

Snipp, snapp, snut, nu var sagan slut.

Inte en saga

Jag tänkte berätta en saga, det skulle vara en saga om något fruktansvärt monster. Jag ville inte ha sagoformen den skulle vara mer som en berättelse. Något sånt här:

I mörkret såg man konturerna av något mänskligt, det andades häftigt och man hörde ett väsande ljud. Så såg vi tänderna stora och vassa  som skimrade till i ljusets sken innan de sänktes ner i sitt byte och man hörde skräcken blandas med smärta, ett vrål som från dödens gränsland och tystnad som snabbt byttes ut mot ett tuggande och morrande..

Från hus till hus lemlästade den allt som kom i dess väg. Oskyldiga, men alla var skyldiga, det fanns ingen barmhärtighet eller nåd. Skriken hördes långväga men tystnaden efteråt var öronbedövande.

Husen hade tagit slut, monstret stod stilla en stund, sedan tittade han sig noga om innan han med några hastiga ljudlösa språng försvann in i natten.

När gryningen kom, kom kråkorna och kalasade på resterna, blodet hade börjat torka men fortfarande fanns det stora pölar av mörkt blod. Byn låg öde. Inga vittnen, eller vänta, något hörs, en andhämtning en snyftning. Någon lever.

Ur huset kryper en liten flicka ut, hon blöder från ett kraftigt bett, hela hon är täckt i blod men det mesta kommer från hennes bror, som ligger kvar där inne död med benen avslitna. Hon, det krypande barnet är egentligen för stor för att krypa, men skräck speglas i hennes ansikte. Vi skulle gissa på att hon kan ha fyllt 5. Hon skulle behöva en vuxen människa, men det är bara döda lik och så kråkorna förstås, stora och klumpiga.

En helt annan Saga

Det var en gång ett ensamt monster, hon bodde mitt i en stad. Ni undrar kanske hur monstret kunde vara ensam mitt i en stad, men monster är ensamma oavsett vart de bor. Det här monstret var ganska snällt och försökte göra en massa bra saker. Ibland försökte hon så mycket att vara bra, att människor glömde bort att hon var ett monster.

Då kom monstret sanna natur fram, för ett monster som behandlas som en människa, är inte i närheten av att vara en människa. Hon vässade sina tänder och åt upp dem, med stora tuggor. Eller hon hade gjort det, om hon fick, monstret fick inte äta människor, och det var enklare att köpa kött på Ica, men teoretiskt var det precis så det skulle gått till, för hon vägrade vara någon annan än sig själv.

Monstret insåg en gråmulen dag och hon skulle dö ensam, helt utan vänner. Hon funderade på det eftertänksamt och konstaterade att det var så det fick vara. Hon tänkte inte vara eller leva för någon annans skull. Ni förstår monster känner inte, inte på riktigt, inte som du. De är inte skapta så och om de känner är deras känslor inte varma och mjuka, de är vulkaner och naturkatastrofer, det är som istider och helveteseldar.

Så vad ni än gör, behandla inte ett monster som om hon vore en människa.

Snipp snapp snut, nu är sagan slut.

 

Det var en gång för länge sedan

Ett hav, det sträckte sig ut över världen som en drake, som slukade allt som kom i dess väg. Havet var becksvart som mörkaste tjärn och kallare än döden.

Det var en man som hade sin käresta på andra sidan oceanen, och han längtade så det gjorde ont i hjärtat. Varje dag gick han ut och tittade mot det mörka havet och hoppades att det skulle ringla sig bort, försvinna iväg med sina hungrande käftar, och lämna honom ifred så han kunde ta sig till sin älskade. Havet låg kvar dag efter dag och röt och morrade, som en svans piskades vattnet runt.

Det som hade rört vid vattenytan hade blivit slukat och försvunnit för gott, så glupskt var havet. Mannen ville inte ätas upp av vågorna, så han avvaktade, väntade och hoppades. Han bad varje morgon och varje kväll, men det enda svaret han fick var tystnad.

En gång när han satt ensam i mörkret, hörde han en svag viskning, han hörde inga ord, viskningen försvann bort. Varje natt började han lyssna efter rösten som han inte riktigt visste om den var sann. Ibland hörde han ett lösryckt ord, men det enda han riktigt förstod var att det var sorg, det var den mest sorgliga stämma han hört.

//Vi snabbspolar, för vi har inte tid för en lång saga.//

Viskningen återkom och det var hans älskade, hon hade blivit slukat av havet och bad honom att komma. Förtvivlad av sorg, gav han sig av till henne i havet, och lät sig slukas av vågorna, så hon inte skulle vara ensam i mörkret. De förenades i det kalla mörka havet, döda.

Om vi vill ha ett bättre slut, ett roligare, så var det drakens själ som bad om hjälp att bli fri och inte längre behöva vara fångad i havets form. Mannen lyckades släppa själen fri och som tack, fick mannen flyga på drakens rygg till sin älskade som väntade på honom lika vacker och god som förr.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar, eller om de låg döda och kalla på havets botten.

Snipp snapp snut, nu är sagan slut.

Det var en gång

Två möss som inte längre ville vara möss. Så de gav sig ut i världen och flög på ett gigantisk blad till främmande länder. Överallt njöt de av solen och havet, av varandra, de åt maten och insekterna de hittade i träden. Storslaget och svårslaget.

De blev gamla och grå, och på ålderns höst satt de på en klippa i kilimanjaro och tittade på den storslagna utsikten. Nöjda och tillfreds, lyckliga. Wow!

De såg en vacker örn som majestätiskt seglade bland molnen, och på en klippa i kilimanjaro fick en ståtlig ung örn två möss att mumsa, sicken delikatess.

Leverera! Jag inser att

Jag glömde att skriva tidningen. Bloggen. Dagboken. Ni.

En saga?

Om den fula ankungen som föddes som en prinsessa, hon njöt av sin skönhet och hon gjorde världen och när fjädrarna börja växa i hennes ansikte drog hon och slet hon bort dem frenetiskt, vad var det här för skit!

Armarna förvandlades till vingar och hon var så arg, slet i fjädrarna som stal hennes skönhet, hennes själ. Hon tänkte inte på att vingarna gör så hon kan flyga.

Jag håller på att blomma över, det är ok. Jag justerar så länge jag kan och slänger på rött läppstift, smörjer huden med idominsalva, tränar, äter mindre och tänker att jag kan hålla mig så här i någon månad till, kanske månader. När som helst försvinner jag och blir någon annan, om jag har tur. Alternativet vet vi 😉

Musiken poppar, jag charmas. Livet glittrar.

Allvaret äter upp mig ibland, allt barnasinne går och hänger sig. Det finns inte så mycket kvar då och jag tänker att när det är dags att dö, så kommer jag vara klar med det här. Jag tänker mycket på kjell, och jag känner en stress över allt bråte som ligger, jag måste rensa upp och kasta saker. Han hade inte så mycket bråte, inte så mycket.

Nåja, vi skiter i djupet, vi simmar upp till ytan, solen skiner, musiken smeker, det är sommar någon månad till, livet är underbart.

 

Det var en gång

En liten kyckling, den var gul och hade de allra mjukaste fjädrarna, som finaste dun. Den lilla söta kycklingen bodde med sin kärleksfulla mamma och hade även några små söta syskon som också hade de allra mjukaste fjädrarna. Det som skillde den här kycklingen åt från sina syskon var att hon hade huggtänder och hon var inte så förtjust i frön som så generöst spreds utanför deras bo.

Hon var för det mesta hungrig och grät många gånger sig till sömns. Små hickande ljud kunde höras och självklart tyckte alla mycket synd om den lilla kycklingen.

Den lilla kycklingen upptäckte så småningom att grodor var goda så hon åt någon groda så ofta hon fick chansen och hon blev en glad liten kyckling. Tiden gick och de små kycklingar växte upp och blev tuppar och hönor. Just vår lilla kyckling blev en väldigt stor och vacker fågel, att kalla henne höna vore att göra henne orättvisa. Hon fortsatte att växa och äta någon groda när ingen såg.

Ryktet började gå om denna vackra och stora fågel som föddes från en höna.  Människor reste långväga för att se detta naturens underverk. Fågeln förstod sig inte på uppmärksamheten och flög ibland upp i ett träd för att titta på spektaklet runt omkring henne. Hon fortsatte växa och hittade större djur som gick att äta när ingen såg.

Vad som hände sedan får vi ta en annan dag.

Enligt önskemål

Det var en gång

En arg liten flicka, hon var så arg så hon kokade av ilska.. Hon gick runt och puttrade, hon var arg på sina föräldrar som var dumma, på sina kompisar som inte förstod, men mest arg var hon på världen som var dummast. Orättvis och elak. Och gjorde aldrig något för hennes skull. Till och med läxan var för svår. Fröken fick hon inte hjälp av. Den lilla flickan var ensam och ledsen, även fast människor försökte förstå, så hjälpte det inte – de förstod inte. Flickan kokade mer. Livet var dumt.

Det ingen förstod, inte ens flickan själv, vad att det var kärlek som saknades, det spelade inte någon roll hur dum hennes föräldrar och världen var om bara någon tyckte om henne. Men vem vågar tycka om en liten arg flicka.

Så hon fortsatte vara arg, tiden gick. Flickan blev vuxen, och vuxen blev gammal. Arg. På arbetskamrater, arbetsgivare, på sina föräldrar. På de vännerna som inte var hennes.

Bitter. Och en dag dog hon.

Precis innan hon dog fick hon ett brev. Skrivet av någon som höll av henne.

Snipp snapp snut och nu var denna sagan slut.

Inte som alla andra

Det var en gång ett monster. Monstret var ensamt så som monster är. Har ni tänkt på hur ensamt det är att vara ett monster?

Nu kan det aldrig vara synd om ett monster, det är inte så världen ser ut.

Monstret hade stora huggtänder och vart än monstret begravde sina tänder orsakade de stora skador. Nu var det så att monstret var inte så road av att krossa och äta människor, monstret var trött på att vara ett monster – så väldigt trött.

En vacker sommardag träffade monstret en ung man, han såg förbi att hon var ett monster, han såg något annat. Han såg en fin och vacker kvinna. Den unga mannen övertygade nästan monstret och det förändrade hennes inre. Mannen behandlande monstret som något bräckligt och ömtåligt, något fint. Aldrig förut hade detta hänt monstret, hon förundrades och fascinerades och om ett monster kan älska, så älskade hon. Mannens förnuft visste innerst inne att det var ett monster men han fortsatte att älska henne med försiktighet. Vi vet ju alla att monster är farliga. Monstret förstod mannen, och respekterade honom för hans intelligens och överlevnadsinstink, för hon visste ju.

Men mannens rädsla för monstret var större än hans kärlek, hennes aptit var hungrigt och hon drevs vidare, så som monster gör, kanske åt hon lite på honom kanske gjorde hon det inte, men hon gjorde det inte med flit, men en dag försvann mannen. Monstret är ett monster, så det var förstås inte synd om henne, men det var med sorg och vemod som monstret förstod att hon aldrig mer kommer vara människa igen.

Snipp snap tut – nu är denna saga slut.

Gallimatias

Det sitter en ung kvinna med sorgsna ögon, hon tittar ut över havet, i sin hand har hon något föremål, vi ser inte vad det är. Himlen har börjat mörkna, ändå hör vi måsarna, de ropar och vågorna slår hårt mot klippkanten.

En bit bort kommer en man, hans kläder är trasiga och hans skäggstubb är några dar, vi ser att han försöker ropa på kvinnan, men inget ljud kommer från hans läppar. Han ser rädd ut, han hör inte hemma där. Osäkert går han närmare. Kvinnan reser sig upp, hennes blick är fäst på en punkt i horisonten, hon går mot klippkanten. Hon lyfter föremålet hon har i handen. Mannen är bara några steg bort.