två minuter över, tack

Har ni också sådana här dagar?

Upp 05.30 efter 6 timmars sömn, ut med hundarna jag passar (en dvärgpinscher och en blandras), duscha, dricka kaffe, väcka barn och göra i ordning lite frukost, lämna på fritis 06.40, sedan iväg till arbetet som börjar 08.00. Arbetet är inne på sin andra dag, och fungerar bra, med några stresstoppar, men annars ganska lugnt. Efter arbetet ska jag hämta barn, ut med hundar, laga middag och ha tvättstugan. Ska även hinna baka bullar, jag nattar barn vid 20.00 och tänkte titta på ”Oskyldigt dömd” kl.21.00. Min lilla dotter har varit hos sin mormor och kommer hem ikväll eller imorgon, ska även göra rent kattoaletter.. Min pojkvän bor i Örebro, han åkte i söndags men kommer tillbaka nu ikväll, så med lite tur avslutas kvällen med något parti kort.. 

Det känns som jag avbokar tvättstugan.. 

Rätt till sitt liv och sin död?

Det var med dubbla känslor man läste om den unga tjejen, som nu har tackat nej till livet och sjukvården och på så sätt går döden till mötes. Läste insändarna om mod, kanske kan man se det så, men jag tror att det är trötthet, att psyket hennes nu är för trött, trött på att kämpa, trött på att hoppas, och som även stod i artikeln – trött på sjukvård.

Vårt liv borde vi få bestämma över, vår död likaså. Men ett sådant beslut ska ingen liten flicka besluta om allena, jag hoppas det här verkligen är ett beslut hon ändrar sig om, jag hoppas hennes föräldrar står vid hennes sida, att dom kan ge henne kraft att genomgå operationen, att hon kan bli en överlevare…

Om inte så önskar jag henne ett harmoniskt slut..

13-åring har fått rätt att dö efter lång kamp (sydsvenskan.se) 

handklovar på en 8-åring!!!

Hur grym har inte världen blivit? Varför sätter man handklovar på en 8-åring? Dubbelmord eller inte, om en son dödar en far, är det väl mer synd om barnet än fadern.. någonstans har det gått fel. Vi har ytterligare en gång lyckats sabba en människa, ett barn..

Ibland finns det inte tillräckligt med ord för att beskriva de känslor som studsar i ens inre…  En tyst minut, även om det borde vara en evighet..

Jag skulle vilja kunna laga, jag skulle vilja hålla om.. och lösa alla hans problem.. Jag hoppas att den här lille killen vet, hur många som vill han väl, hur många det är som tänker på honom..

 Åttaåring åtalad för dubbelmord

legalt att vara olaglig!?

Attityden mot fildelning varierar, många verkar tycka frågan är obehaglig. De vet att det är olagligt, men att många ändå ser det som legalt. Vissa säger att det är en generationsfråga, och lite kanske det är det. Jag tycker det är intressant med hyckleriet, många vänder kappan efter vinder och tycker det som är mest ”rätt” för sekunden. Många kan vara med och kritisera fildelning, samtidigt som de laddar hem musik och filmer.. (vilket de inte talar högt om i det sällskapet).

Det känns som att vi har ett problem, när även den lagligaste inte riktigt kan förkasta nerladdning med rent hjärta. För även om man själv inte laddar hem saker, så känner vi nära och kära..  Inte hotar vi dom med polisen, vilket vi kanske hade gjort om det gällde något mindre accepterat. Lagen känns viktig, stöld är stöld, men en lag som inte följs – bör inte finnas, det i sig är ett problem i rättsamhället..

Uppror mot ny fildelningslag (svd.se) 

Känslor är påflugna och irriterande

I allt det här logiska som jag försöker diskutera, ska jag även nämna det ologiska.

Känslor. Jag förstår mig inte alltid på dom, dom är påflugna, irriterande, gör att logiken trasslar till sig. Även fast jag inte skulle vilja vara utan dom, så skulle jag vilja att de var lite mindre högröstade. Att de gick att resonera med, att känslor skulle kunna vara förnuftiga och följa dem riktlinjer man tycker de borde gå..

Jag har inte rätt att klaga, jag har goa barn och en snäll pojkvän, bra vänner och känslorna sköter sig någolunda, de löper inte amok, trasslar inte till livet för mig – de är bra i de stora hela.

Trots att de inte gör exakt som jag vill. Jag hade en teori att man kan manipulera med sitt inre, men insåg att jag nog hade fel. Det känns bra att ha fel ibland.

vilket intryck ger man?

Vem man är, eller den folk tror man är. Inser du hur vissa och olika männiksor, har satt in dig och mig i olika fack? Jag har gjort det, allt ifrån petig snobb till flummig bohem kan jag vara, och ingen har fel. Ibland verkar man vara en tramsig barnrumpa och ibland en stiff och dammig typ. Ibland ett tröttmössa och ibland överenergisk. Ibland osäker, ibland en bitch. Spelar det någon roll vem man är? Är det viktigt?

– Ja, vi vill vara en bra typ. En hyvens människa. Fast vi bryr oss inte hela tiden, vissa människor bryr vi oss inte alls om vad de tycker..

Människor vi respekterar, människor vi gillar och ibland även människor vi ogillar, kanske kan man sammanfatta det till att människor vi har en känsla sammankopplad till, där bryr vi oss.

Ofta slår mig tanken att även den otrevligaste människan har någon människa, någon gång upplevt som trevlig – de flesta människor är väl trevliga någon gång i livet. Få orkar vara trevliga jämt, men många är det ibland.. Skrämmande hur många människor vi upplever som otrevliga, som egentligen kanske bara är trötta eller uppgivna.

Jag är trött…

Empati – inte för alla?

Det känns som vi väljer vilka människor som förtjänar vår empati. När en 29-årig kvinna blir mördad av en 50-årig man, vet vi precis vem som ska hatas och vart vår empati ska hamna. Fallet Caroline har vi följt dagligen, lite har jag undrat ibland hur informationen hade ett samhällsintresse. Spelar det någon roll, hur hon dräptes? Vi ser tidningarnas formuleringar som ”tror”, ”misstänker”, ”kan vara” och undrar är det väsentligt då om det bara är gissningar och spekulationer?

Gottar sig människor åt andras elände? Ser dom inte hur media formulerar sig för att skapa rubriker? Att det hela är ett spel för att köpa läsare…

Att 50-åringen försökte ta livet av sig, två gånger, fick mig att inse att det inte bara var ett offer. En person som inte längre ser någon mening med livet, som faktiskt vill dö. Är det en sådan själ samhället hatar? Har han förbrukat vår empati?

Jag känner ett enormt vemod till alla trasiga själar, som inte fungerar i vårt samhälle. Jag sörjer för att samhället och invånarna som har varit med och saboterat den och att den inte längre går att laga. Kanske inser själen hur trasig den är, att det helt enkelt inte fungerar att leva. Kanske vill man egentligen inte dö, kanske man bara inser att man inte klarar av att leva..

Disfunktionell – totalt.

Inte kan man hata någon som inte längre vill leva – själva frågeställningen känns absurd.. Var är er empati, människor!?

Kanske behöver vi en orsak till att bli omdömeslösa

Fascinerande hur många människor det är som totalt tappar omdömet med alkohol. Är det inte pinsamt sedan, eller tolererar folk att man beter sig totalt åt skogen bara för att man har druckit? Är det en socialt fungerande förklaring varför man har sex på dansgolvet, eller varför man går hem med fel människa efter en blöt kväll? Är det ok? Ibland så får jag uppfattningen om att det är ungdomssynder, men inte bara, utan ibland känns det som att vi gör undantag över var vi behöver ha ett passligt beteende, kanske är Ålandsbåtar ett av de undantagen, skulle tro att utomlands kan vara en sådant tillfälle också. Så att själva anonymiteten gör det okej, på samma sätt som att vuxna människor kan bli extremt vulgära på en chatt där dom är anonyma, hemliga. Sedan finns det ju förstås människor som bara är så och inte alls skäms för det.

Man ska nog inte ha så höga krav på människor. Människor nog få bete sig lite mindre civiliserat ibland. Vissa gör det med alkohol andra utan, en tredje grupp låter bli och blir i stället den där präktige jobbiga jäveln. Vet inte vad som är bäst. För att bli mer mänsklig kanske man ska begå några synder, lite då och då, slippa vara den där präktige.

Det är ju så ansträngande med alla människor som dömer, som är så där rättskaffens stiffa, som inte kan eller vill förstå – som aldrig har kännt behovet av att bete sig som en apa..

Så bra att alla människor är unika..

Apråpå

”Publiken har sex – på dansgolvet”

Ytligt skitsnack, eller är livet underbart?

När man hör människor prata om hur underbart livet är, kan man ibland undra om det är något socialt skådespel, bara ett ytligt skitsnack. Livet är inte underbart för alla, eller hur?

Det finns en mängd människor som svälter, lider, men även gråter, går med självmordstankar – eller helt enkelt mår väldigt dåligt. För dem är inte livet underbart, inte på långa vägar. Samhället består av så mycket ångest och antidepresiva tabletter. Lycka känns ibland som en ytlig lyx för dem som stoppar huvudet i sanden… 

Men ändå, om man har varit där nere på botten, haft dessa känslor av mörker och förtvivlan. När man hatat existensen och längtat till döden – om man har varit där och kämpat sig vidare. Att ta sig vidare, är att kämpa, från det mörkret, blir det bara sakta bättre, det kan ta några år, men när man till slut har nått marknivå så kämpar man sig vidare för att må ännu lite bättre. Om man då efter det stannar upp ibland och andas in ett frisk andetag, tittar på det som är vackert, kanske ett träd, eller en blomma, känske hör man på en låt som ger en rysningar – och man känner i varje fiber – att livet är underbart, någon form av harmoni. Trots missnöjda barn, trots alla räkningar, trots att man inte hunnit städa, trots alla bagatellproblem – är livet väldigt underbart.

Jag behöver att livet är underbart ibland, vad ska man annars leva för? Kanske lever du för något annat, jag har hört att många människor har mål med sina liv, att det skulle vara själva funktionen med livet. Det känns intressant, kanske borde jag skaffa mig ett mål, men måste man ha det?

Informationssamhället, men vad är viktigt?

Alla människor vill bli hörda, vi kan läsa om vad som helst, och vinklat på lite olika sätt, egentligen kan det kännas onödigt att skriva någonting alls. För vad gör mina ord, som inte andras ord gör – ingen aning. Stora skillnaden är väl att de är mina och inte deras. Från erat perspektiv, måste jag tro att det avgörande är att det är mina ord man vill läsa, att det är där värdet ligger, att man vet vad de går för.

När all information skriker ut ord/information måste man nästan reflektera över vad man finner viktigt. Vad av allt som sker är viktigt, och kanske lite varför. Vi tänker att världen är oändlig, jordklotets sakta åldrandes, något miljöförstört jordklot, djursläktet homosapiens håller på att utrotar men även värnar om varandra, samtidigt som befolkningen ökar, sprids ett virus som eventuellt kommer kräva en stor mängd människors liv. Människor har en större känslomässig närhet till det som sker i närområden och allra mest till dem de håller kära. 

Men vad är viktigt? För mig och för er? Är politik viktigt? Är det viktigt att en mamma slog sin son med en biljardkö? Är idol viktigt, vem som vinner? Eller måste vi ibland prioritera det som är kul, för att orka leva med allt som är viktigt?

Livet är viktigt, att ta hand om sina kära är viktigt. Att se till att göra gott är viktigt. Politik är ganska viktig, i alla fall världspolitik, och miljöpolitik. Fast i förhållande till Universum och bakom, då kanske det är relativt. Bryr vi oss om det som händer när vi sedan länge är döda och bortglömda? Bryr du dig? Vad är viktigt?

Jag frågade några av mina käraste, vad som var det viktigaste med livet, vilket som skulle vara funktionen med livet..

Min ena bror ville samla på sig kunskap, det var det viktigaste, min mor ville att världen skulle bli en bättre plats.. Jag sa att jag ville må bra, samla så många skratt och leenden jag bara kunde, finna harmoni, och insåg i samma sekund jag sa det vilken ytlighet och egoism det speglade.. Är man ytlig, det känns skrämmande.. att det är ett sådant intryck man stundtals kan förmedla…

Skriver mer i ämnet snart, tills dess en trevlig kväll!!!!